Sverige er jo nå statuert som et fantastisk eksempel på hvordan ting utvikler seg fra ett nivå, til neste nivå, osv.
Hvis ikke politikerne er hjemme ikke vil innse realitene, men stikker hodet i sanden og håper på det beste, da fortjener vi all elendighet som senere vil komme.
Er vel ikke de som har bestemt og stått for inndoktrineringen som vil merke dette mest så helt fortjent er det vel ikke.......
Juli 30, 2021 9:00 am
Det kom ett mail. Hon kallar sig “en ledsen sjuksköterska”. Hon är en kvinna som grät när SD röstades in i riksdagen – idag gråter hon när hon ser vad de andra partierna gjort av landet. Hon skriver att hon måste vara anonym, för annars kanske hon förlorar jobbet, vilket vore en personlig katastrof för henne. Så långt har det gått i det en gång frihetliga, vänliga Sverige, att arbetare och de som bär samhället på sina axlar av rädsla för repressalier inte vågar framträda under sina namn när de riktar (för det mesta berättigad) kritik mot politiker, för de har sett hur det går, de vet att priset de kanske måste betala blir högt, och det har de inte råd med, för de måste förutom att försörja sig själva, även betala för runt 700.000 ointegrerbara utlänningar som aldrig kommer att lyfta ett finger för att försörja sig, utan lever sitt liv likt en ny bortskämd bidragsöverklass, profiterande på hårt arbetande människors inkomster. Det här är ett brev ur hjärtats sorg, ur uppgivenhet, ut besvikelse, men också ur rädsla och oro för framtiden. Läs det, sprid det. Kanske nåt det in till regeringskansliet. Kanske inte. Men varje liten röst som läggs till en annan gör ändå skillnad. I det långa loppet kommer dessa förtvivlade röster bilda ett avgrundsdjupt vrål, starkt nog att göra skillnad.
Hej statsminister Stefan!
I går kväll var jag ute på en promenad med min hund. På lekplatsen fanns ett 20-tal människor. Alla med utländsk härkomst. Det var små flickor med heltäckande klädsel, flickor som inte kunde komma upp i gungan pga att klänningen hindrade dem. Det var män i grupp och kvinnor vid sidan av.
Jag gick vidare, på basketplanen hade ett stort gäng med högljudda ungdomar, alla unga män och med utländsk härkomst samlats. Jag såg äldre människor som tog omvägar för att slippa ungdomarnas glåpord och skrik.
Jag minns så väl när SD blev inröstade i riksdagen, jag grät, det kändes fruktansvärt att ett fientligt parti nu lyckats nästlat sig in hela vägen in i riksdagen. Jag minns mitt FB-inlägg då “Idag är sorgens dag, idag kommer rasister vandra runt i riksdagens lokaler. Har jag några vänner här på FB som lagt sin röst på SD, snälla plocka bort mig då jag inte längre vill vara din vän.” I dag tänker jag annorlunda och det är ER politik som skapat det, NI är ansvariga. Ni är ansvariga för att vanligt hederligt folk blir fientliga. Partier som SD skall inte behöva existera.
Jag föddes på landet i en mindre stad i västra Sverige. En trygg småstad med god ekonomi. Jag var aldrig rädd. Jag visste tidigt vad jag ville bli, sjuksköterska. Jag ville hjälpa människor, jag ville förändra, göra skillnad. Jag blev sjuksköterska och har jobbat i flera länder världen över och älskat att få möjlighet att göra skillnad. Jag har träffat hundratals könsstympade flickor och kvinnor, jag har träffat mängder av traumatiserade barn och vuxna jag har lyssnat på deras berättelse, jag har lindrat och lagat och jag har gråtit mig till sömns många nätter.
Men vad har hänt med mitt födelseland? Möjligheternas land, frihetens land, jämlikhetens land, landet som jag under hela min uppväxt fått höra att jag skall vara glad och stolt över att ha föds i. Vad har hänt med landet som skall hjälpa utsatta?
Jag ser dagligen rapporter om män som skjuter andra män, flickor som blir kastade från balkonger, jag hör om gruppvåldtagna flickor, flickor som blir könsstympade i Sverige och jag ser knarklangningen ske på öppen gata i Göteborg. Jag ser våldtäktsanmälningar bli liggande på hög då resurserna går till gängskjutningar.
Mina kollegor på sjukhusen bevittnar om hot och våld när de utför sitt arbete, om grupper av utländska män som kräver att deras anhöriga skall gå först i kön. På mitt jobb träffar jag män som sträcker fram armbågen när jag skall hälsa, detta för att jag är kvinna, smutsig kvinna, smutsig svensk kvinna, smutsig svensk kvinna som räddat liv med just de händerna, smutsig svensk kvinna och sjuksköterska som skall hjälpa mannen som sträcker fram sin armbåges sjuka lilla barn. Jag knyter handen i fickan, får inte ställa till en scen, måste ha överseende, tolerans förståelse, lindra och laga. Samme man kräver trots sina 20 år i Sverige tolk vid besöket. Mina vänner som jobbar på skola bevittnar om krav på halalkött, en grym slaktmetod som är förbjuden i Sverige, trots detta importeras mängder.
Vad har ni gjort? Vad har ni gjort med vårt land? Skall jag som född svensk, jobbat sedan jag var 12 år, slitit 30 år i vården, behöva hålla mina döttrar inne på kvällarna för att de skall slippa bli kallade “jävla Svennefitta” eller bli våldtagna? Skall de äldre svenska paret som varit med och byggt upp detta land behöva gå omvägar för att slippa glåpord och rån? Skall svensken som knutit handen i fickan, jobbat och slitit hela sina liv, försörja kriminella invandrare? Skall den lilla somaliska flickan riskera att bli könsstympad här i Sverige eller inte få möjlighet att leka på grund av att hennes klädsel sätter stopp för det? Skall den lilla somaliska flickan tvingas bli bortgift till en kusin? Hon har också drömmar, kanske vill hon som jag en dag bli sjuksköterska och hjälpa andra människor.
Skall vi svika henne även i landet hon flytt till?.
Igår kväll var jag ute på promenad med min hund och jag vill bara gråta, vad har ni gjort med min stad vårt land och vad har ni gjort med mig? Jag känner inte ens igen mina egna tankar.
På min promenad igår mötte jag nästan ingen svensk, jag mötte små flickor och deras föräldrar med heltäckande klädsel och jag mötte unga män av utländsk härkomst i stora grupper. Vid badstranden möttes jag av ett 20-tal muslimska familjer, jag såg den lilla svenska familjen vända. Vad har ni gjort?
Jag som alltid stått upp för den lilla människan, jag som alltid sett människors lika värde, jag som älskat mångfald och kultur.
Nu är jag rädd, Jag vill fly, jag vill inte mer.
En ledsen sjuksköterska