En liten brandfackla.
I Norge är det januari året runt
Christian Daun är författare med stor matpassion. Har bl a skrivit kokboken Mitt barn äter allt samt Sveriges landskapsmåltider. Foto: Henrik Folkesson, Ordfront förlag
Januari är ungefär lika efterlängtad som en sillånubbemättad rap dagen efter julaftons excesser. Vid det här laget har vi förätit oss på löksill och Jansson, likaså har vi nyårslyxat klart med hummer och oxfilé. Nu stundar spiksoppa och glädjelöst gymmande. Det är en svensk tradition. Istället för oxfilé: oxveckor. Stoisk asketism just som mörkret utanför är som mest kompakt. Men hav förtröstan, svenska medborgare. Det går över. I Norge, kära läsare, där är det däremot januari året runt.
Anklagelseakten mot grannlandets matvanor kan göras lång: den groteska konsumtionen av svensk fryspizza, fäblessen för brunost, fårikål, römmegröt, pinnekött. För att inte tala om förekomsten av fruset potatismos …
Den norska torftigheten blir kanske aldrig mer beklämmande än i Karl Ove Knausgårds autofiktiva romansvit ”Min kamp”. Okryddad sönderkokt lax med kokt potatis, på var och varannan sida. Möjligtvis någon pliktskyldig grönsak till. Och Karl Oves barndomstrauma går i arv. När han själv blir pappa bjuder han barnen på hafsigt stekta fiskpanetter. Ja, snabbt som Björn Dählie ska det gå! Författaren vill ju återgå till skrivarlyan. Till skillnad från den framstår köket inte som någon skaparverkstad, snarare som en cell. Det enda intag som väcker någon sorts entusiasm är hans dagliga överdos av kaffe och cigaretter.
Ointresset förbluffar. Jag menar, Knausgård är ju så livsbejakande annars. Oansenliga vardagsdetaljer blir gnistrande poesi ur hans penna. En plastpåses dans genom grönt ishavsdjup, ja, till och med fiskmåsarna framstår som hänförande vidunder. Men i köket är alla sådana ansatser som bortblåsta. Här existerar ingen alkemi. Ingen förhöjning eller förädling. Här existerar blott fiskpanetter och en sönderkokt bukett broccoli. Det är inte matlagning, det är upphettning. Det är inte bara januari, det är permafrost.
Och börja inte tala om de satans räkorna! När The Knausgårds får främmande åker köperäkorna fram. Ofelbart. Rostbröd, aioli, vitt vin till det. Så hålls den knausgårdska ryggen fri, samtidigt som alla gäster blir nöjda.
Kanske är Karl Ove blott ett offer för sin miljö?
Matpakke, Norges lika utbredda som deprimerande sedvänja att äta medhavda mackor till lunch, går tillbaka till 1930-talets fattigår då landets regering försåg alla skolbarn med lunchsmörgås. Men nu är väl nödåren ändå över!? Trots att många förskräckta besökare utropat matpakke till världens objektivt sett tråkigaste lunch framhärdar norrbaggarna med sina erbarmliga mackor. Torftigheten har upphöjts till tradition, och sådana gillar norrmännen. Under eller okryddat mat är också kutym. Norska traktörer ursäktar sig gärna med att landets traditionella rätter minsann ska smaka av råvaran. Mm, men liiiite salt på skreien skulle kanske inte skada?
Här har vi ett oljeland som verkligen inte behöver äta sin sänghalm. Råvarutillgången är osedvanligt god, befolkningen köpstark. Så vad gör Norge? De exporterar kungskrabba och importerar svensk fryspizza.
Det är synd och skam. Norge är annars en hovleverantör. Av världsunik natur, fantastiska råvaror och kulturpersonligheter. Ibsen, Munch, Hamsun, Joachim Trier … Ja, och så Karl Ove då förstås. Men äta civiliserat kan Norge fortfarande inte. Inte skriva om mat heller.